Stjärnbilderna sjunker på himlavalvet i norr
Som för att möta min blick och locka mig hem
Jag har månljuset i ryggen
Och tallarna står som silverklädda väktare
Stolta och tysta i skogsbrynet
Där inne i mörkret, i oktober
Föll tusen guldmynt som tårar från lövträden
En lösensumma hösten betalat
För att äntligen få släppa taget
Mitt sanna, innersta väsen
Är till fots genom snöiga vinternätter
Med månen på axeln
Och stjärnor i blicken
På väg hem, en oändlig resa säger du
Avstånd inga gudar avser färdas
Lämna mig igen, lämna mig tusen gånger
Jag kommer aldrig sluta gå
Vintern lockar ljudlöst, kanske är det ödsligheten
Den stillsamma, livsfarliga kylan som sjunger
En obehaglig visa som ingen av oss kan motstå
Och som vi egentligen bara hör i våra trötta hjärtan
Men vintervargar ylar ur en djupare
Och än mer tärande hunger än så
När solen inom oss går ner
Och gör våra revben
Till spjut av guld i det röda köttet
Avundas rovdjuren vår varma sömn
I vilken vi aldrig svälter
Jag går norrut för att komma hem