Letra de Fröken Julie de Björn Afzelius

Du hade mist den största illusionen
av den största myt vi hört sen vi var små.
Men för min del var problemet av en helt annan natur,
för krogen stängde redan klockan två.

Ja, där satt du i ruinen av den rena kärleken,
med en som hade Baccus i sitt knä.
Den ena led en oförrätt som fordrade revansch,
den andre villa dricka upp sin själ.

En blick som sedan länge varit brusten
såg in i en som flammade som eld.
En fråga lika själlös som allt för ofta ställd
blev nyckeln till et överklasshotell.
Ja, du ville känna doften av ett fyllo mot din kropp
för att tvätta bort en helt annan arom.
Och du tänkte att om svinen kan bli renade av lera
så skulle du gå som en nyfödd därifrån.

Julie, ja, så var visst ditt namn.
Ja, jag minns du föll av stolen när jag sa att mitt var Jean.
Ja, ödet satt med trumf på handen i ett spel,
där du och jag var lankorna på bordet.

En kärlekslös och ordlös kramp i mörker.
En handduk på ett bolster som var kallt.
En tröja mot en stola på en matta full med spikar.
En långkalsong mot silkesstrumpans kant.

Ja, jag märkte att du låtsades att sova när jag gick,
förhoppningsvis så tänkte du som jag;
Att det gjorde ingen skada, och det gjorde ingen nytta,
även tomma nätter följs ju av en dag.